torsdag 31 december 2009

Förra året...

...vid den här tiden så slösade jag massor av energi och känslor på en människa som inte gjorde annat än att få mig att må dåligt. Så jag lovade mig själv att jag skulle lyssna på hjärtat i framtiden. När saker och ting känns fel så ska jag inte fortsätta försöka göra det omöjliga möjligt.

Jag har lyckats rätt bra sedan i augusti och tänker fortsätta. Inget mer destruktivt beteende från Bettan gällande kärlek. Den där speciella människan behöver nödvändigtvis inte vara den enda speciella människan bara för att JAG känner så. Nej, låt mitt hjärta bubbla. Inga mer tårar. Inga fler besvikelser och lögner. Jag får kanske skylla mig själv som låter mig ljugas för?

När jag träffade äcklet så visste jag så väl att han ljög om massor av saker. Men jag tänkte att han nog kanske hade anledningar. Varför han nu skulle haft anledningar till det?
Jag har vuxit så mycket på senare år känslomässigt sett. Jag har kunnat hantera mina människors beteenden på ett ganska bra sätt. (Om nu inte folk betett sig under min pms en gång i månaden för då blir jag lilla grin-Bettan. Haha!)

I nuläget känns det som att mina människor får vara precis som de vill och göra vad de vill, så länge de behandlar mig bra och respekterar mig. Varför förändra någon? Det är en förlustaffär. Jag behöver inte krypa in under skinnet på min kärlek, jag behöver inte längre ringas varje dag, få evig bekräftelse eller framtvingad ensamrätt. Var du som du är så löser det sig ändå.


Men människor som äcklet befattar jag mig inte med mera. Någonsin igen.

Tydligen...

...hade jag fått mig en nyårsinvit. Så nu gäller det mest bara att lista ut hur jag ska göra det här med hundarna.
Kan man lämna dem hemma och åka hem för att titta till dem? Eller ska jag helt enkelt bara... stanna hemma och vara en bra hundägare? Jag känner mig en smula självisk faktiskt. Skulle vara grymt kul att fira nyår med mina nya fina vänner. Jag gillar dem alla skarpt faktiskt. Så opretto stämning. Mycket skönt. Ska kolla med min kära granne om hon ska vara hemma med sina kräk. Kanske kan hon adoptera mina en stund. Man vet inte förän man frågat. ;)

Pappa var jätteglad för att han fått sms på jul av ALLA mina ex. Haha! Ja, de samlar expojkvänner mamma och pappa. De älskar dem allihopa. Att de älskar Anders kanske inte är någon surpris med tanke på att han är min största trygghet och bästa vän här nere i fjollan men Kimmen 10 år senare? Eller Håkan som flippade ur och blev galen? Ja, de får vara hur förtjusta de vill. Jag fick bara god jul av ett ex och det är jag fett glad för. :D Nu hade pappsen skickat ut ett mycket suspekt sms till Anders också. Haha! Roligt. Pappsen <3!

onsdag 30 december 2009

Finaste tzötazte P påminde mig idag om....

...DETTA!

Helt underbart. :D


Okej då...

Ska väl vara lite optimist också då.

Önskelista 2010:


1. Ge mig ett jobb. Det jag timvikar på funkar fint. Anställning!


2.Ge mig sinnesro. Precis så här som jag känner just nu räcker faktiskt. Inte lycklig, inte olycklig. Låt det bara hålla i sig.



3. Ge mig lite ömhet, närhet och kärlek. Jag behöver fan ingen pojkvän eller sambo (även om det kanske borde vara på tiden) men bara lite ärlig närhet utan bullshit, lögner och annat trams som stampar hål på en. Aight?


4. Låt mig slippa mera drama. Det får räcka nu för ett tag. 


5. Låt mig ha en rolig 30-årsfest. 

SÅJA!

Gott nytt.

Jag vet att jag är som en trasig skiva gällande skitåret 2009. År 2008 var inte heller någon höjdare men så här i efterhand var det nog ganska okej. I alla fall om man jämför med året som gått.
FY FAN vad jobbigt jag haft det de senaste 365 dagarna. Livet har verkligen känts tomt och meningslöst, jag har mött så många motgångar så det tillslut började kännas fånigt. Var är min cancer liksom?? Och då räknar jag inte ens in all hjärtesorg för den känns lite fånig så där i efterskott. Riktiga problem MF!
Nog för att jag är en av de där människorna som värderar förälskelse högre än många många saker. Även om den inte varar länge så finns det verkligen ingen känsla i världen som är bättre. Sen kan man ju bli förälskad i en minut, en vecka, en livstid? Jag har nog mött dem alla det här året.

Nu blir det till att ringa in ett nytt år som med lite tur för med sig lite flyt till fröken Bytta. Jag fyller vuxen, jag har alla möjligheter i världen, kan FLY FÖR FAN! Bäst vad det är så har jag lämnat er. Gjort något annat. Just nu ska jag ärligt talat säga att jag längtar efter annat. Något nytt. Jag har ingen lust längre. Och mitt hjärta börjar vara så håligt så jag misstänker nästan alla jag träffar redan innan jag lärt känna dem att de ska göra mig illaillailla. Kanske flyr jag. Kanske åker jag till Danmark och beställer en kopp KÄFÖ och ställer mig i inseminerings-kön?

Men risken är nog inte så stor.


Vi ses nog förmodligen INTE i dimman i morgon. För jag har ingen fest att attenda i år igen. :(((

FUCK 2009!!!

tisdag 29 december 2009

Titta här!

Vad självömkan, rädsla, mensvärk, längtan och ensamhet kan mynna ut i:



Och med det sagt, tänk att jag mår bättre än vad jag gjort på hela året. :)



(Taccos-muffins för dem som undrar. Ingen aning, jag har bra matfantasi. :))

Bah.

Någon som hört talas om "bros before hoes"? 

Ja, jag bitterfittar. Förstår mig inte på stockholmare. Ja, ni vet.

JAVISSTJA!

Jag fick ju nyss mens. NU förstår jag. Haha. Back to lonelyness.

Buhu!


Just nu längtar jag så avskyvärt mycket efter ömhet och närhet.
En kyss bakom örat skulle nog skicka mig långt upp i rymden även om den kom från någon jag inte bryr mig särskilt mycket om. Jag vill bara vara lite..... speciell för någon nu. Bara en smula.

En ensam Bettan. :(

Jag måste nog vara utvecklingsstörd...

.. men tycker verkligen att folk börjat bete sig underligt.

Många människor. Jag kan ju inte annat än utgå ifrån vad jag själv tycker är rätt eller fel. Och kanske har jag evigt fel. Men ... jag förstår bara inte?

Folk med annorlunda värderingar, personer som sviker förtroenden och peeps som prioriterar åt helvete.

JAG FATTAR INTE!

Jag gör fel många gånger. Jättemånga gånger. Men försöker ta ansvar när jag fuckar upp. Vilket inte alltid är lätt. Jag försöker verkligen. NÄR jag gjort fel.

Men jag försöker inte manipulera vänner mot varandra när jag längtar efter förståelse och jag pratar gärna sansat efter ett gräl (om inte personen skriker i örat om något jag inte gjort).

Ibland misslyckas jag, jag är en aning konstig efter det här året. Ibland blir det fel.
Och då får man hoppas att man har vänner som förlåter.

På allmän begäran...

...börjar jag blogga igen.
Ja, jag vet att det är många turer men jag har helt enkelt inte varit särskilt sugen på att blottlägga varken hjärnan eller hjärtat när jag mått så rasande dåligt som jag gjort.
Nu börjar fröken komma tillbaka en smula till livet så kanske, kanske infinner sig bloggsuget igen?
Jag ska göra mitt bästa.
Ni lär väl märka om det går åt skogen.

Rock on!