Uuuh!

Jag är så satans jävla hysteriskt skittrött på att vara ensam. Någon gång i tiden, precis när jag var redo att bli en tvåsamhet så träffade jag en kanonkille och vi flyttade ihop på två sekunder. Vi höll ihop i 2 år men så visade det sig att han inte var rätt människa för mig. Så vi flyttade isär och sa våra farväl. På något konstigt jävla meganaivt vis så tänkte jag väl att det bara var så, att vi inte passade ihop men det är väl bara att prova sig fram tills man möter den där personen som ÄR rätt. Någon gång ska det väl funka till 100%?  Men sen dess har det knappt funkat alls. Kanske ska man inte vara så sabla kräsen och leta efter något som känns fint på alla sätt och vis. Kanske ska man bara NÖJA SIG? Vara glad över att man har någon att laga mat till, titta på film med, sova med, krama, fråga dumma frågor och bli småirriterad på. Kanske spelar det ingen roll vem den personen är för egentligen är det så svårt att hitta någon så det inte spelar någon som helst roll hur som helst?

Jag är så trött på att sitta här ensam och göra allting ensam. Försöka vara stark och klok, baka bullar som ingen äter, ladda hem filmer jag inte törs se, äta en plankstek med tända ljus med endast två tiggande småkräk som sällskap. Jag vill prata med någon UTANFÖR MSN OCH FEJSFUCK någon jävla gång. Hur svårt ska det vara?

Jag minns inte ens sist någon gjorde något snällt för mig. Bara för att jag är söt, eller för att han tycker om mig. Med undantag för mina vänner så klart. Men det är ju inte det jag talar om här.

Jag är inte gjord för att vara ensam. Helt enkelt. Jag tycker det är fint att vara två. FUCKEN FINT! Inte mitt fel att jag har hjärtat utanpå.

UUUUH! Suck pust.

(Dessutom vill jag tillägga att jag är ganska snygg, rolig och smart. Jag ÄR faktiskt ett utmärkt sällskap. Så är det något annat fel på mig som jag missat?)

Godnatt.