Inte skriva en roman om det trots att jag har massor att säga ty jag är fortfarande rädd att bryta mot tystnadsplikten MEN kort och tydligt; jag är absolut för assisterat självmord under kontrollerade omständigheter i berättigade fall.
Hur som helst. Jag vill kommentera det som några personer gått ut i media och sagt nämligen typ:
"-Jag är glad att jag inte fick igenom min vilja för 20 år sedan när jag bröt ryggen och låg i sjukhussängen och bara önskade att jag fick dö för NU har jag ett underbart liv!"
Ja, ni som blev handikappade.
Det är fullt möjligt för de flesta att leva fullgoda liv, med eller utan enkla eller svåra handikapp. Detta förutsätter ju att man hittar saker att leva för. Många av oss, traumatiserade eller inte har ibland förbannat svårt att hitta livskraften. Men det är ju inte det vi pratar om här?
Tycker det är ignorant av dessa att TRO att de ens kan sätta sig in i den aktuella kvinnans situation då de själva pratar om något traumatiskt som hände dem själva. Det finns inget trauma att tala om här. 30 år i samma sits talar sitt egna språk.
Over and out.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar