Monsterdepp mitt i normaliteten.

Urk. Fin kväll med grabbarna. Var dock tvungen att fly fältet då tårarna envisades med att komma. Jobbsituationen alltså ja. Det håller inte. Känns inte direkt värdigt att bli utnyttjad till max utan möjligheter. Har alltid varit fastanställd. Och här alltid gjort mitt bästa. Men. Ja. Fy fan.

Som grädde på den begynnande deppen så ringde fader och retade mig. Ty i lilla malå är alla som inte är som dem... bara trötta i huvudet. Tack.

Så. På väg hem. Ledsen och trött. Fina, nej. Finaste P har i all välmening skruvat sönder min dator. Jag får helt enkelt bara... sova. Kanske funkar ögonen bättre imorgon. Godnatt.