Jodå, fröken Bettan är orolig för sitt så kallade liv för tillfället.
Jag har nu jobbat i halva mitt liv. Slitit på ganska bra vill jag lova. Tagit alla krispass, alltid varit tillgänglig och gjort mitt bästa. Aldrig har jag gnällt över att ha haft ett för tungt jobb, snarare kämpat för att få mer arbetsuppgifter när det varit för lugnt. Jag har alltid varit omtyckt och fått massor med beröm på mina arbetsplatser.
Nu står jag i varje fall arbetslös. För första gången sedan jag började jobba vet jag inte om jag kan reda mig själv. Har knegat ett halvår som vikarie. Inte haft ett schema att gå efter, inte vetat om jag får in tillräckligt med pengar för att betala min räkningar, ingen trygghet alls. Och nu börjar jag bli orolig.
På min nuvarande arbetsplats kryllar det av fullfjädrade idioter. Folk som om och om igen begår allvarliga tjänstefel, folk som inte gör det som de ska, folk som hatar att kliva upp varje morgon för att gå på jobbet och som inte är sena att berätta det för allt och alla som de träffar på.
Dessutom fifflar cheferna så det står härliga till och i skrivande stund är samtliga enhetschefer "sjukskrivna" pga deras smutsiga affärer kommit upp till ytan.
Och ja. Jag får inget jobb.
Bitterfitta deluxe i tell you.
Förutom att jag har sveriges hårdaste klump i magen för tillfället gällande just detta så har jag en riktigt dålig dag. No love for Bettan today. Well, FML.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar