Ja fy fan, känner mig så låg, i vanlig ordning på hösten. Men så många saker händer här. Och även om en sak känns hoppfullt så är jag en sån bränd och konstig jävla person så jag törs inte hoppas ett dugg. Längst innerst inne räds jag för hämnd, ilska, döda känslor och hjärtan som vandrar till andra hjärtan. Jättekonstigt, jag vet.
Jag önskar min familj lycka. Och jag önskar att jag vore starkare så jag kunde skina lite för dem. Men här sitter jag jävligt långt borta och hoppas och drömmer. Och känner mig inte ett dugg skinande. Snarare blekfet, och ensam.
Hey! Det finns alltid rödvin. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar