Jag har tampats med många tankar de senaste veckorna, hälften av dem visar sig vara helt galna och efter en kort självdiagnostisering vet jag varför. Jag är helt enkelt knäpp när det kommer till män. Jag skyller det på exen. Om de hade behagat behandla mig en smula annorlunda, mer eller mindre från ex till ex så hade jag inte varit ett sånt jävla bagage när det kommer till kärlek.
Jag nojar, konspirerar, oroar mig och till och med lämnar folk - bara i lillhuvudet.
Bara en sak som är otrolig, när det gäller en gammal kärlek, känner jag att jag har full kontroll över känslorna. Kanske inte realistiska känslor men ändå full kontroll. Där nojar jag inte så mycket, bara känner väldeliga. Och det är ju fint, att tycka om någon så mycket. Det är lite kontraproduktivt att känna så mycket och veta att det aldrig aldrig någonsin kommer att bli besvarat eller funktionellt. Men det gör inte så mycket heller.
Jag känner en stor stolthet blandat med skam över att jag verkligen älskat någon så länge och så mycket. Det är fint, och vansinnigt.
Men den finaste saken i all vansinne, måste vara att jag är nöjd så. Det räcker, och jag vill knappt ens veta vad han tycker. Vilket är något som går emot allt jag är som människa när det gäller kärlek.
Nu ska jag återgå till att känna mig ensam, och att längta efter någon. Hoppas att någon ringer mig snart och hoppas att jag förstår att njuta av det när det händer. Och förstås lära mig att sansa mig, att nöja mig, att bara njuta och ta emot när jag väl finner någon som förstår sig på mig. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar