<3

Det är något väldigt speciellt att ha någon som år efter år efter år får ens hjärta att dunka makalöst hårt varje gång man träffas. Det är en fin tanke att man börjar stamma, blir blyg och mållös, kanske lite svettig och rädd. Att man gör konstiga miner och att orden kommer i fel ordning. Men i verkligheten är det ganska så jävla irriterande. Framstår ju som en fullkomligt hjärndöd person. Kanske går mitt hjärnsläpp över någon gång. Man kan ju bara hoppas. :)